Ett fiktivt brev till studiestödsenheten, Åland

Hejsan Studiestödsenheten!

Det är en ära att få pängar av er så att jag kan studera. Egentligen räcker de ju inte till, men det känns skönt att ha ert stöd.

Förra året fick jag inte så många studiepoäng som jag borde ha fått, men hoppas att ni inte blev så hemskt arga då. Det hela var väldigt jobbigt för mig, mitt välmående korrelerar i hög grad med prestationer.

Jag har på senaste tiden funderat över det här med prestationer och duktighet. Det är flickor som mest drabbas av det hela.

Igår hade mitt ämne ämnesslag. Det var alltså statskunskap det var frågan om. Jag tog upp det där med icke-inspirerande studiemiljö. Det kom först suckar från högste hönset, den högste professorn där, men sen började den lägre prata. Han är smart. Och så diskuterades hit och dit och det gick bra, tyckte jag. Huvudgrejen i den smarta professorns talande var att det är ett glapp mellan systemet idag.

Upplägget av undervisningen vid universitet utgår från att vi studeranden ska studera på heltid. Men på grund av studiestödets låga nivå så klarar vi inte oss utan tvingas jobba för att försörja oss. Detta leder ju då till att det blir krävande/omöjligt att studera på heltid. Samtidigt har staten infört en tidsgräns på sju år för universitetsstudier, sen ska man kickas ut ur systemet är det tänkt.

Vilka möjligheter finns det för att göra situationen bättre? dessa alternativ skulle kunna förverkligas:

1. Heltidsstudier är möjliga på grund av högre stöd från staten
2. Heltidsstudier är möjliga på grund av att studerande lyfter studielån
3. Vid universitet bedrivs deltidsstudier, studerande studerar och arbetar samtidigt. Studiesystemet ändras enligt det.

Hur tycker Ni att vi ska ha det?

Vänliga hälsningar

Ingrid Eriksson