tiderna ändras. det är inga unga som satsar på jordbruk på Brändö idag. Det är inte så romantiskt som det hörs i den här texten. Unga tjejer tycker att skärgården är det tråkigaste som finns, det händer ju ingenting här, utbildar sig på universitet och flyttar bort. Några av killarna blir kvar och jobbar på sjön. De som inte är intresserade av jakt och fiske känner nog inte samma känsla. och det är skit att det är så!
man måste kunna leva och försörja sig med en universitetsutbildning/ högskoleutbildning! Inte bara som lärare eller kapten. Det finns nog ändå där någonstans djupt inne en rot av ön. Jag märker att jag är mycket mer rotad än mina kompisar. Brändö ÄR världens medelpunkt och det var där jag tappade min första tand och där så skall jag spotta ut den sista. Vad det blir däremellan återstår att se...
det är tomas andersson wijs tandmetaforer. honom lyssnar jag konstant på. och känner igen mig och berörs och skrattar och gråter om vartannat. och är beroende med.
känslorna kommer fram bäst för mig då låtarna är på svenska, man behöver tänka mindre då.
nu skall jag hem och äta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej Ingrid!
Sökte på Bagholma och kom så småningom till Krutmormors krumelurer. Känner igen krutmormor från en sketch jag skrev, kanske du minns den? Tror att det var jag som lät min röst som krutmormor, det var något om Alfågeln och att gå och kissa före landgång. Har tappat bort texten...
Minns att du cykla på en liten cykel på Åland i regnvädret på "lägerskolan" och att jag hade för hård fart. Jag borde ha tagit det lugnare. Kallt var det också. Det var nog kämpigt för dig?
Minns du?
hej carnis!
ja... sökte jag nu också på baggholma och fann ungefär 508 träffar. bla. adressen baggholma.com och om ett antikvariat som säljer nordlings i begynnelsen var baggholma världens medelpunkt för 65 kr. kanske skulle man slå till? det var den boken som fick mig att gilla dikter.
krutmormor namnet kommer jag nog inte ihåg från nån sketch, utan från roberts mun.det var mest han som kallade mig det.
att cykla på åland med en grupp på nio är och var en upplevelse för mig... minns nog den resan bra. det var nog inte så lätt, fast sådär efteråt tycker man väl att man borde ha kämpat mer. kommer ihåg att de andra också pratade om hur tufft det hade varit och hur långt de hade cyklat.
du blir nog ganska lätt exalterad och inne i saker, ja som att cykla... och då kanske man glömmer att titta bakåt och omkring sig? eller vad säger du?
Skicka en kommentar