Hälsningar från Almedalen

Krönika publicerad i Ålandstidningen:


Almedalsveckan är en politikervecka där Sveriges partier, politiker, lobbare, företag och ideella organisationer träffas för att under mer informella former för att diskutera politik. Jag är alltså här för att jag i sommar är högskolepraktikant hos socialdemokraterna och skall fundera på hur man kan engagera fler unga i politiken på Åland. Här är jag med i Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbunds, SSUs, röjargäng som är på plats här i Visby för att kampanja. Igår gällde det klimatförändringen och idag var det jämställdhet. Jag har hjälpt dem att dela ut flygblad och varit utklädd till miljöflykting. De har en bra stämning, och jag har blivit väl emottagen av dem.

Almedalsveckan fick sin början i slutet av 1960-talet då sommargotlänningen Olof Palme höll ett improviserat tal från ett lastbilsflak i Almedalen, en park just utanför ringmuren i Visby. Efterhand utvecklades det hela och fler partiledare började dyka upp. Samtidigt började man ordna seminarier kring aktuella frågor. I år hålls ungefär 400 föreläsningar. Hela veckan är också ett utmärkt tillfälle att knyta kontakter och lägga grunder för viktiga politiska beslut och större affärer.

Varje parti har en egen dag i veckan och i måndags var det sossarnas dag. Då talade Mona Sahlin inför alla Sveriges medier och en stor publik i Almedalsparken. Talet handlade om hur socialdemokraterna skall vinna tillbaka förtroendet tills nästa val. Hon fokuserade främst på fyra politikerområden: jobben, ungdomar, klimatförändringar samt den förkastliga politik som den borgerliga alliansen i Sverige för.

Två representanter från SSU fick komma upp på scen och berätta vad de tyckte borde förbättras för ungdomar. Billiga, mindre hyresbostäder efterlystes samt mer aktiva åtgärder som förminskar långtidsarbetslöshet bland ungdomar. Utbildningssystemet bör också vara byggt så att man har en andra chans – det skall vara lätt att nyutbilda sig. Fritidsverksamhet behövs i alla kommuner och där bör staten, kommunerna och föreningslivet samverka så att det finns en plats i samhället där unga kan vara utan att det kostar. Ungas välmående är också ett stort problem med jämförelseångest, stress, krav, ensamhet och skönhetsideal. 80-talsgenerationen kan bli den första generationen som får det sämre ställt än sina föräldrar.

Mona Sahlin betonade också klimatförändringen som redan idag speciellt drabbar de fattigare länderna i form av naturkatastrofer och klimatflyktingar. Lösningen stavas enligt Sahlin S-O-L-I-D-A-R-I-T-E-T mellan rika och fattiga länder. FN bör också ta en aktivare roll och bli en beslutande instans för gemensamma aktioner mot klimathoten i världen. Samtidigt bör man fokusera på att ha en inhemsk miljöpolitik som går före de europeiska ländernas miljöpolitik och – lagstiftning. Talet i ”Palmedalen” avslutades med orden: ”Sverige har råd med rättvisa!”. Efter talet gick jag fram till Mona och tackade henne för talet och gav henne Ålands socialdemokraters pins.

Idag har jag även haft möjlighet att gå på ett seminarium om det bristfällande samarbetet mellan psykiatri och polis vid handräckningar. Där vet jag att Åland har mycket att lära sig.

Ingrid

***************

Det får inte gå till så här: hälsovårdaren kommer. Hon kan inte klara av situationen och kallar till sig några starka karlar från byn. Polisen är två timmar bort i Mariehamn och den tiden är en evighet i det här fallet, det går helt enkel inte att vänta så länge. Istället kallar man in sjöbevakningen från finska fastlandet, som kommer inom en halvtimme. De kan inte svenska och kan inte kommunicera med patienten.

Vid handräckningen, då polisen skall skydda läkare, vårdpersonal, transportera patienter osv. innebär det ofta hembesök. Det är psykiatrin/allmänläkaren som förklarar hur polisen skall agera vid tvångsintagning. Det kan tex. vara frågan om att en patient avvikit från sjukhuset eller att den inte kommit tillbaka från permission man kan behöva hålla fast armar och ben på en okontaktbar människa. Polisen ansvarar för patienten under färden till sjukhuset.

Polisen får alltför dålig utbildning i handräckandet och saknar således egen kunskap utan får istället använda sunda förnuftet i brist på annat.

Psykiatrin har inte juridiska möjligheter att utöva tvångsmandat utanför sjukhuset.

Det är endast ett fåtal psykfall som blir farliga under vissa omständigheter. Det är då ofta en kombination av missbruk och psykisk sjukdom.

På seminariet som behandlade det bristfällande samarbetet mellan psykiatri och polismyndigheter föreslogs dessa förbättringar:

• Mer samarbete mellan närsjukvård, närpolis och den lokala socialvården. Det är på den LOKALA nivån som nätverk behövs. Erfarenhetsutbyte mellan läkare, psykiatri, socialen och polisen behövs i större utsträckning.
• Det är bra om någon som känner personen kommer med då personen tvångsintas
• Mer forskning om metoder behövs
• Problem med nedskärningar. Psykvården kan ha tids- och resursbrist, vilket kan leda till att patienten blir hemma i upp till fyra veckor och under den tiden hinner det gå utför ordentligt. Vanligen hinner det under tiden bli ett polisfall. Det saknas kontinuitet, man tappar bort individer istället för att operera med snabba insatser och samarbete med till exempel socialtjänst. Egen organisation och metoder måste utvärderas.
• Behov av fokus på hälsa och helhet istället för sjukdom och diagnos. Vården måste i större grad ta hand om ohälsan i samhället och inte bara se till sjukdom. Man bör se och uppfånga människor i tidigare insatser
• En för hög ribba för tvångsvård. Polisen kan tvingas transportera runt personer då akuterna inte tar emot dem. Polisen kan också bli den part i vårdkedjan som tvingas skjutsa, hämta, ta hand om, prata med och i värsta fall erbjuda sovplats i häktet
• Psykiska sjuka som är hemlösa faller mellan stolarna

Är ett intyg om tvångsintagning för mycket bättre än ett intyg för lite? Var drar man gränsen? Tillexempelsvis efter kravallerna i Göteborg så tvångsintogs en demonstrant som hade en ideologisk övertygelse som sade att man med våld skall förändra samhället.

Kulturella aspekter kan också spela in: i vissa kulturer är skilsmässor inte tillåtna, och skall man då inom psykiatrin förändra på människors åsikter och övertygelse?

Hur psykiatrin på Åland fungerar eller inte fungerar har jag ingen övergripande bild av, men som anhörig har jag sett exempel på hur det inte vore vara.

Existentiella frågor är också aktuella:

Mina höga krav på mig själv diskuteras samt släktens psykiska ohälsa.

Brändös seder diskuteras och analyseras för första gången utifrån.

Citat av 2 14-åringars taktik för att få köpa öl: ”Vi skall köpa öl till Charlie” Sen satte man sig på ett berg och drack upp det.

Några år senare skulle det ”bobbla” när man drack brännvin, för annars så var man en mes.

Efter sommarfesterna så körde man hem i fyllan och villan mitt i natten och enligt lokal sed utan flytväst. Tänker på hur nära det har varit så många gånger.

Och skvallret som håller kommunen levande. Efter 25 år minns alla allt. Det kan vara så att hela byn vet om det utom de närmast berörda.

Men man bryr sig också om varandra och får också uppmärksamhet i lokalsamhället.

Och det är ju likadant idag som för 25 år sedan.